- Fredningsområde
- Fredningstid
- Minimimått
- Maximimått
- Fönsteruttag
- Fångstbegränsning
- Nationella regler för ål
- Redskaps- och metodbegränsningar
- Mängdfångande redskap
Regelrekommendationer för olika arter
Att det finns regler för hur fisket får bedrivas är idag självklart. Fiskeregler har också en lång historia. Det finns bland annat uppgifter om fiskeförbudsområden för lax i Vänern redan 1866. Behovet av fiskeregler har dock ökat på senare år. Bland annat till följd av att effektivare fiskemetoder och redskap har utvecklats, svagare fiskbestånd i vissa vatten samt att fisketrycket på framförallt rovfisk ökat. Rovfisk har en viktig reglerande funktion i ekosystemen, samtidigt som de ofta är de mest attraktiva arterna för fritidsfiskare. Därför är det prioriterat med hållbara fiskeregler för arter som gädda, gös och abborre.
I många fall är det svårt att genom fisketillsyn övervaka att fiskeregler efterlevs till fullo. Därför är det viktigt att fiskereglerna är lätta att övervaka och accepterade av de som fiskar. Fiskeregler bör också utformas så att de ger stor nytta samtidigt som de inte inskränker fiskemöjligheterna alltför mycket. Att reglerna accepteras av de som fiskar skapar en slags social kontroll av fiskereglerna. Den sociala kontrollen kan exempelvis medföra att fiskare upplyser varandra om vad som gäller och att man mister förtroendet från andra fiskare om man bryter mot fiskereglerna.
Genom att marknadsföra en sjö med hållbara fiskeregler kan man även öka attraktionskraften och därigenom öka den ekonomiska avkastningen av vattnet. Därför är hållbara fiskeregler inte bara bra för att upprätthålla starka fiskbestånd med ökad tillgång på stor fisk utan även fördelaktigt ur ett ekonomiskt perspektiv.
Fredningsområden
Fredningsområden innebär att vissa områden skyddas från fiske under en viss period (fredningstid) eller hela året, vanligen under ett par månader i samband med olika arters lek. Fiske är möjligt att bedriva i resten av sjön utanför fredningsområdena, även efter den art som är fredad inom fredningsområdena. Framförallt kan fredningsområden användas för att skydda känsliga stadier då fisken samlas på små ytor, ofta i samband med lek, och därmed riskerar att överfiskas, störas eller påverkas av catch and release. Fredningsområden kan vara en lämplig åtgärd för arter som behöver skyddas om man har god kunskap om viktiga lekområden.
SLU har gjort en studie om hur fredningsområden används i Sveriges 205 största sjöar. Den vanligaste anledningen till att man infört fredningsområden har varit att man sett det som en allmänt främjande/restaurerande åtgärd. Man ska dock vara medveten om att införandet av fredningsområden, särskilt stora, är en inskränkning i möjligheten att fiska. Det är alltid viktigt att väga biologiska nyttan gentemot inskränkningen av fisket vid införandet av nya regler.
I Sverige är de flesta fredningsområden relativt små, oftast mindre än två procent av sjöytan. Många fredningsområden kan vara för små för att ge önskad effekt. Inte minst då det råder ett högt fisketryck i kombination med att det är rörliga arter som står i fokus, som exempelvis laxfisk, gös, gädda och abborre.
Fredningsområden fungerar optimalt då utformningen är bra, men det finns sällan bara en tänkbar utformning. Därför kan det vara bra att ta fram flera bra förslag att välja mellan. Vilket område som sedan väljs kan bero på vilken målbild som finns, praktiska aspekter, kunskap och synpunkter från fiskare samt vilka perspektiv som prioriteras.
I strax över hälften av de fredningsområden som införts i Sverige har man kontaktat sakkunnig för att få råd kring användande och utformning av fredningsområde. Länsstyrelsen har en stöttande och informerande roll gentemot fiskevårdsområdesföreningar, men man kan även kontakta konsulter eller andra aktörer. Om det saknas eller finns bristfälliga underlag om fisken och deras miljö är det extra viktigt att vara lyhörd för den kunskap de som fiskar besitter.
Öring är den i särklass vanligaste arten att skydda med fredningsområden i Sverige. Oftast handlar det då om att skydda mynningsområden och tillrinnande vattendrag. Gös är också en vanlig art att skydda med fredningsområden. Även gädda är en art som kan behöva skyddas under lekperioden i vatten med högt fisketryck.
Mer läsning
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Fiskeutredning i sjöar – I vilken mån används fredningsområden för fiske i Sveriges 205 största sjöar?
SLU Aqua reports 2016:12: https://www.slu.se/globalassets/ew/org/inst/aqua/externwebb/sidan-publikationer/aqua-reports-xxxx_xx/aquarapporter/2016/aqua-reports-2016_12.pdf
Fredningstid – begränsar fisket under en viss period
Fredningstid innebär att fisk av en viss art skyddas i hela sjön eller vattendraget, eller i vissa utpekade områden, s.k. fredningsområden, under en viss period. Oftast är fredningstiden i samband med leken men den kan också vara i samband med att viktig bytesfisk för en skyddsvärd rovfiskart ansamlas i samband med exempelvis lek. Detta kan innebära att sjön eller vattendraget stängs helt för fiske eller att det råder fiske- eller fångstförbud för en aktuell art.
Generella fredningstider kan vara bättre att använda än fredningsområden kombinerade med fredningstid om man saknar lokalkunskap om viktiga lekplatser eller om beståndet anses vara mycket svagt. Att införa en fredningstid som medför fiskeförbud för allt fiske i en hel sjö är inte alltid nödvändigt ur ett biologiskt perspektiv. I första hand bör man skydda fiskbestånden på annat sätt, exempelvis genom inrättande av fredningsområden under en viss tid eller genom att ha fiskeförbud eller fångstförbud under en viss tid av året för den art som ska skyddas.
Tider för lek och period strax före och efter lek
Nedan anges generella tider då fisken ofta är samlad på mindre ytor i samband med lek för några arter där fredningstid ofta används i förvaltningen.
Gädda: 15 mars – 30 maj
Gös: 15 april – 15 juni
Öring: 15 september – 30 november
Minimimått
Minimimått innebär att fisk under en viss längd ska återutsättas. Man inför oftast minimimått i ett vatten för att skydda mindre individer och ge dem möjlighet att reproducera sig minst en gång. Därför är det viktigt att minimimåttet anpassas till arten man avser att skydda samt till tillväxthastigheten i aktuell sjö eller vattendrag.
Minimimått används ofta för till exempel gös, gädda och öring, men är normalt ingen passande åtgärd för abborre som oftast inte har några problem med föryngring. Minimimått är generellt sett en viktig åtgärd i områden där vissa arter har svag föryngring, till exempel beroende på brist på lämpliga lekområden/lekstrukturer eller på grund av för mycket fiske.
I en rapport från SLU som granskar hur man arbetat med fredningstider och måttbegränsningar i Sveriges 205 största sjöar framgår det att minimimåttet för öring varierar väldigt mycket, vilket sannolikt beror på öringens olika tillväxthastighet i olika vatten och om det är stationära eller sjövandrande bestånd. Minimimåttet varierar mellan allt från 25-60 cm. För gädda och gös var minimimåtten mellan 40-50 cm för samtliga vatten utom ett som hade den typen av begränsning.
Mer läsning
Fiskeutredning i sjöar – I vilken mån används fredningsområden för fiske i Sveriges 205 största sjöar? SLU Aqua reports 2016:12: https://www.slu.se/globalassets/ew/org/inst/aqua/externwebb/sidan-publikationer/aqua-reports-xxxx_xx/aquarapporter/2016/aqua-reports-2016_12.pdf (s. 22-25)
Maximimått
Maximimått innebär att fisk större än en viss storlek ska återutsättas. Stora individer har fler och ibland större romkorn, vilket kan innebära bättre överlevnad hos avkomman. Detta kan vara en god anledning till att värna om de större individerna. Dessutom är det stor sannolikhet att stora individer har goda anlag för tillväxt, vilket kan innebära snabbare tillväxt än för andra individer. Om målsättningen med förvaltningen är ett attraktivt sportfiske efter exempelvis storvuxen gädda eller gös så bör ett maximimått införas.
Bland fiskätande arter som abborre, gös och gädda utgör större individer också en viktig reglerande funktion av fisksamhället. De kannibaliserar på andra fiskar av samma art och håller därmed ner antalet fiskar. Färre mindre individer innebär minskad konkurrens om föda vilket leder till att fler individer har möjlighet att växa sig stora.
Fönsteruttag
Fönsteruttag är en kombination av minimi- och maximimått. I praktiken innebär det att man endast får behålla fisk med en längd som ligger mellan minimi- och maximimåtten, exempelvis 40 och 70 cm. Om fisk av annan längd fångas får den inte avlivas och tas med hem utan ska sättas tillbaka så varsamt som möjligt. Numera blir fönsteruttag allt vanligare i förvaltningen av fiskbestånd och anses generellt ofta vara en lämplig metod för förvaltning av bland annat gädda.
Fångstbegränsning
Fångstbegränsning eller ”baglimit” som regeln ofta kallas innebär att man inte får ta upp mer än ett visst antal fiskar av en viss art. Avsikten är att begränsa uttaget av fisk till vad som bedöms vara hållbart över tid. Det är också lämpligt att fångstbegränsningen står i proportion till vad som kan förbrukas inom det egna hushållet. Vanligast är fångstbegränsning för attraktiva rovfiskarter som gös eller gädda. En fångstbegränsning kombineras vanligtvis med någon måttbegränsning som minimimått, maximimått eller fönsteruttag.
Nationella ålfiskeregler
Ålen är en av Sveriges rödlistade fiskarter och bedöms som akut hotad (CR) på Artdatabankens rödlista. Det finns ett nationellt minimimått om 70 cm för ål som gäller fiske i alla vatten där fiske är tillåtet. Det är viktigt att fiskevårdsområdesföreningar bidrar till att sprida informationen vidare till fiskekortsköpare då risken annars är stor att de inte nås av informationen.
Föreningen kan ytterligare skärpa regler angående ålfiske, men får aldrig besluta om regler som är mindre långtgående än de nationellt fastställda reglerna (ett minimimått på 75 cm är alltså möjligt att bestämma om lokalt, medan 65 cm inte är möjligt). Andra fångstbegränsande regler än minimimått är också möjliga att införa för fiskevårdsområdet.
Det är även viktigt att känna till att det råder förbud att fiska ål nedströms det tredje vandringshindret räknat från havet. Bakgrunden till att fritidsfiske efter ål är tillåtet ovanför tredje vandringshindret från havet är att ålen då har mycket liten möjlighet att kunna simma till havet. Just nu (juni 2022) är det tillåtet att fiska ål i hela Jönköpings län.
Mer läsning
Havs- och Vattenmyndigheten – information om ål
Havs- och Vattenmyndigheten – regler för ålfiske
Redskaps- och metodbegränsningar
Redskapsbegränsningar kan förekomma på flera sätt. Vanligast är att tillåtna fiskemetoder och antal spön som samtidigt får användas vid fiske regleras. Huvudprincipen bör vara att nyttja regler som är fiskeribiologiskt motiverade och inte reglerar fisket mer än nödvändigt.
Om syftet med begränsningarna är att begränsa uttaget av fisk finns det ofta mer effektiva regler än redskapsbegränsningar. Fångstbegränsningar (antal behållna fiskar per fiskepass) och storleksbegränsningar bör vara det som primärt reglerar uttaget av fisk, men eftersom återutsättning av fisk idag är vanligt vid fritidsfiske så är fiskeregler som underlättar möjligheten att återutsätta fisken med goda överlevnadschanser motiverade.
Vid fiske där man inte håller i eller är i direkt närhet av spöt ökar risken för att kroka fisken långt bak i gälar eller magmun. Dessutom är det större risk att naturliga beten leder till djupare krokningar, och därmed sämre överlevnad, än vid fiske med konstgjorda beten. Vid fiske på alltför stort djup kan arter med sluten simblåsa (till exempel gös och abborre) ha svårt att hinna reglera trycket i simblåsan, vilket kan innebära risk för ökad dödlighet.
Begränsningar som ofta är motiverade
- Reglering av mängden redskap som används vid fiske med naturligt agn, till exempel ismete eller angeldon. Detta kan behövas för att fiskaren lättare ska kunna hålla koll på alla redskap och ha dem placerade inom ett sådant avstånd att krokning kan ske snabbt. Fiskemetoder som i stor utsträckning påminner om varandra bör ha samma regler. Exempelvis har ismete stora likheter med det traditionella angelfisket.
- Begränsning av mete med naturliga beten, som exempelvis mask, vid fiske efter öring, då risken för djup krokning ökar.
- Fiske med betet placerat på djup överstigande 8-10 meter i gössjöar. Vid en amerikansk studie av fisket efter glasögongös (Walleye)* har dödligheten vid återutsättning ökat kraftigt vid fiske på större djup än så. Observera att det är på vilket djup betet placeras som spelar roll. Det är alltså inget problem att fiska över stora djup om betet fiskas grunt. Regeln är svår att kontrollera vid tillsyn, men kan ändå vara motiverad till följd av att de flesta vill följa gällande fiskeregler, samt att den kan leda till social kontroll mellan de som fiskar.
* Studien var liten och omfattade bara ca 10 fiskar per djupzon. Skillnaden mellan djupzonerna var dock tydlig. Studien får ses som en indikation då det tyvärr saknas studier på hur vår svenska gös påverkas. Att påverkan på fisken ökar med stora djup kan dock många som fiskat på större djup vittna om.
Regleringar som används i vissa fall och som begränsar fångsteffektiviteten och/eller förbättrar möjligheten till återutsättning
- Reglering av antal krokar per bete
- Reglering av antal redskap som används samtidigt
- Endast fiske med hullinglösa krokar tillåts
Mer läsning
Sportfiskarnas arthäfte om gös (s. 17-19)
Regler för mängdfångande redskap
Fiske med mängfångande redskap bör endast vara tillåtet för fiskerättsägare. Att inte upplåta nätfiske för fiskekortsköpare har ett stort symbolvärde och signalerar att sjön förvaltas av en förening som är intresserad av att upprätthålla ett långsiktigt hållbart nyttjande av sjön.
Det kan av fiskevårdande skäl dock vara aktuellt att upplåta fiske med nät efter karpfiskarter som mört eller braxen. Syftet med upplåtelsen av nätfisket är då viktigt att tydliggöra och fiskeregler bör anpassas för att minimera påverkan på rovfiskarter och eventuella känsliga fiskbestånd. Regleringar kan bestå av tillåtna maskstorlekar, tillåtna djupintervall, fiskeperioder och omfattning av fiskeredskap (exempelvis längd och höjd på näten).
För att skapa trovärdighet och biologisk nytta av regler som måttbegränsningar, fredningsområden och fredningstider är det viktigt att reglerna gäller såväl fiskekortsköpare som fiskerättsägare. Fredningsområden och fredningstider bör, för att få avsedd effekt, gälla alla oavsett om fiske sker med stöd av enskild rätt eller inte.
Även minimimått, maximimått och fönsteruttag bör gälla vid fiske med mängdfångande redskap för de som har fiskerätt. Vid fiske med redskap där fisken inte skadas av att fångas, som vid användandet av exempelvis ryssjor kan måttbegränsningar användas.
Vid fiske med metoder där fisken allvarligt skadas eller dör till följd av att den fångas (exempelvis nätfiske) kan fångsten istället regleras utifrån vilka maskstorlekar som tillåts. Vilka arter och storlekar som fångas vid nätfiske kan i ganska stor utsträckning styras utifrån vilka maskstorlekar som används.
Ytterligare regler för fiske med stöd av enskild fiskerätt kan vara motiverade om det behövs av fiskevårdande skäl.
Mer läsning
Vilka maskor som fångar vilka storlekar av olika fiskarter? Längdintervall per nätmaska